LITOGRAFI 
(av grekiskans litho=sten, grafein=skriva), dvs skriva på sten.

Tryckmetoden uppfanns av Aloys Senefelder någon gång 
under senare delen av 1790-talet. Metoden bygger på det 
faktum att fett och vatten stöter ifrån varandra.

Man skriver, tecknar, målar med fet krita/tusch på tryck-
bäraren (sten, plåt). Genom ett etsningsförfarande sätts 
fettet fast i stenen så att den kan hålla tryckfärgen. 
Under tryckning hålls tryckbäraren fuktig.

Fukten stöts bort från de tecknade positiva partierna, 
och ligger kvar i de negativa partierna. Den feta tryck-
färgen kan då fästa endast i de tecknade positiva 
partierna.

Ett papper läggs på tryckbäraren som sedan passeras 
genom tryckpressen.

Trots att litografin var en tysk uppfinning fick den sitt 
konstnärliga genombrott i Frankrike.1824-25 gjorde Goya 
en litografisk variant på sin svit"Tjurarna i Bordeaux" be-
stående av fyra blad. Dessa litografier blev snabbt upp-
märksammade och beundrade och de kan med fog sägas 
innebära det konstnärliga genombrottet för litografin.

Början av 1900-talet innebar en nedgång i intresset för 
litografi bland konstnärerna.

Under 1950-60 talen upplevde litografin något av en 
konstnärlig rennäsans. New York skolans konstnärer 
liksom popkonstnärerna intresserade sig mycket för 
litografin tex Jasper Johns, Jackson Pollock, Robert 
Rauschenberg, Andy Warhol och Roy Lichtenstein.

Också på den europeiska konstscenen märktes lito-
grafin under 50-och 60 talet. Flera av den sk Parisskolans 
konstnärer tex Chagall, Miró och Leger producerade en 
rad litografiska upplagor.

Sedan botten gått ur konstmarknaden på 1990-talet har 
litografin åter fått en roll som ett billigare alternativ av 
kvalitetskonst för en stor publiks behov.

Källor: 
Lars Lundqvist, Litografiska Akademin Tidaholm.
"Lithography, 200 years of Art, History and Technique, D Porzio.