| Född:
2 april 1954 i Munkfors.
Studier:
Gerlesborgsskolan 1974-75.
Valands Konsthögskola i Göteborg 1980-84.
Utställningar:
Lars Lerin har haft många separatutställningar och
medverkat i ett flertal samlingsutställningar på
gallerier och museer i Sverige, Danmark, Finland
Frankrike, Färöarna, Island, Norge, Tyskland och
USA.
Representerad:
I kommuner och landsting samt flera museer i
både Sverige och Norge.
Förlag:
Lars Lerin är också författare och har ett eget förlag
som heter Syntryck. Se
en lista över hans böcker
här. Han är också medlem i Sveriges Författarförbund.
Museum:
År 2005 öppnades Lars Lerins eget museum på
Laxholmen i Munkfors. Utställningen visar olika
teman från ett 30-årigt skapande av bilder och
böcker. Läs mer på Laxholmens
egen hemsida.
Priser och utmärkelser:
Värmländska Akademiens Lagerlöv 2005.
Årets Värmlandsförfattare 2006.
Mina egna tankar:
Jag har aldrig sett en bild av
Lars Lerin på
en utställning utan enbart i de böcker han
gett ut.
Lars bilder och böcker är omskrivna, beundrade
och respekterade. Med all rätt. Han beskrivs ofta
som en av Nordens bästa akvarellmålare.
Säkert också med all rätt. Men jag tror att
han skruvar sig lite på stolen när han hör det.
Jag känner inte alls Lars
Lerin, men jag tror också
han en uppskattad människa, inte bara för det har
gör utan för den han är. Sen gillar han katter, och
en människa som tycker om katter tycker jag
också om. Hans personliga liv har det skrivits
så mycket om, men eftersom jag inte känner
honom så lämnar jag det ifred.
Det har skrivits mycket om Lars
Lerin som konstnär,
det har visats flera TV-program. Jag har nog något
inspelat på video. Men jag kommer bara att skriva
om mina egna upplevelser om hans konst och
författarskap, i den mån jag kan. Men, som all
bra konst tror jag att bilderna (och texterna) en
spegling, ett avtryck av den som utförde det.
Förmodligen och troligen gäller det också för
Lars Lerin. Som jag ser det.
Första gången jag kom i
kontakt med Lars bilder
var i slutet på 80-talet. Jag gick på en konstlinje
på folkhögskola, hade börjat måla lite akvarell,
och tittade på stadens bibliotek efter böcker med
någon som höll på med det. Jag tror att den första
boken jag lånade av Lars Lerin hette Mostrarnas
tid. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var så
innerlig på nåt sätt, och jag, som inte kunde mycket
om akvarell funderade nog mycket på hur han hade
gjort bilderna, rent tekniskt sett. Något som jag
fått anledning att återkomma till senare.
Sen fortsatte jag att låna
böcker. Själv höll jag
mest på med stenlitografi, och blev väl ganska bra
på det, tekniskt sett. Men jag fick aldrig fram det
jag ville. Litografin blev för "platt" på nåt
sätt.
Det tycker jag fortfarande.
1994 övergav jag grafiken och målade enbart
akvarell. Jag hade målat i flera år, men då började
det bli något som jag kunde acceptera.
1996 fick jag i present en
utställningskatalog från
Värmlands museum där Lars ställde ut. Bilderna
var helt fantastiska, inte bara tekniskt sett utan
också stämningen, den där svårförklarade känslan
som gör att man kan känna igen något man kanske
sett och upplevt själv. En stämning. Vemodet, men
också ljuset. Men jag vet att jag tänkte "hur har
han gjort?", hur kan han måla så här?
Det har skrivits om
akvarellmålare som lagt penseln
på hyllan efter att ha sett Lars Lerins måleri. Men
för mig blev det tvärt om. När jag såg hans
bilder tänkte jag "ja, man kan måla så, och så",
och på något vis såg jag möjligheterna i det
jag själv höll på med. Hur man kunde måla
akvarell. Alla möjligheter.
Det ska också sägas, att det
är ingen större idé
att försöka efterlikna Lars Lerin, eller "kopiera" hans
bilder. Rent tekniskt sett är det nog omöjligt, och
rätt meningslöst. Man måste hitta sin egen väg.
Men en bättre inspirationskälla är nog svårt att
hitta.
Men, och det ska jag ska
erkänna, jag skulle gärna
vilja se honom måla.
Det är nästan omöjligt för
mig att beskriva Lars
Lerins bilder. Han har gjort så mycket. Man skulle
kunna säga lite torrt att han är landskapsmålare.
Det är han, men mycket, mycket mer än så. Och
han låter sig inte nöjas med svepande otydliga
akvarellstråk utan beskriver detaljer i det han
upplevt som bidrar till helheten. I hans bilder kan
man se en levande människas upplevelser och
känslor. Med glädje, omsorg, sorg, förtvivlan,
ångest. Ljus och mörker. Allt som hör den mänskliga
naturen till. Ibland är det nästan plågsamt. Men,
det finns också mycket ljus, värme, engagemang,
förtröstan och hopp. Men det ena blir inte synligt
utan det andra. Kontraster.
När det gäller akvarell
(eller annat måleri) så kan
man kanske göra en jämförelse med musik. Det
kanske blir ett tankehopp. Men tänk dig att du
vill lära dig spela piano. Om någon lär dig kan du
nog spela en enkel melodi efter en dag, med ena
pekfingret. Men, om du vill lära dig spela mera
avancerade musikstycken krävs övning, många
års träning, bra lärare, vilja, och förmodligen
också en slags talang, eller förmåga till inlevelse.
Att man har förmågan eller förbannelsen att känna
mycket och vilja uttrycka det. Det finns där,
men det krävs många långa år att komma till
det, att kunna använda tekniken till att uttrycka
känslor. Sina egna känslor. Så är det också med
akvarellmåleriet, eller vilken konstform det än är.
Så, Lars Lerin kan tekniken,
han vet hur han ska
måla, kan sina färger, erfarenhet. Och han använder
sin kunskap, känslighet och sina upplevelser till att
skapa bilder och texter som också berör oss andra.
Jag hoppas att Lars lever länge, får ha hälsan, och
kan fortsätta dela med sig av sina tankar och
upplevelser, både i ord och bild.
Böcker som jag särskilt
vill rekommendera:
Här
slutar allmän väg.
Lars
Lerin och det mörka ljuset.
Tröstpriser
och sidovinster.
Dessa
små.
För Dig Naken.
Mellan husen - Bilder från
Lofoten.
Länkar:
Lars
Lerins museum, Laxholmen.
Artikel
om Lars i DN.
Artikel om Lars i Värmlands Folkblad.
Lars Lerin på Waldemarsudde 2008-2009.
Lars
Lerin på Wikipedia.
Mera
om Laxholmen.
Nordiska
Akvarellmuseet.
Om
Kerstin Högstrand på Wikipedia.
Om
Bengt Berg på Wikipedia.
|
