Låt oss slå fast, katter är hjälpsamma. De vill
väl och de har alltid rätt. Tror dom. Att sticka
sin nos i saker och ting är en livsstil för dem.

En annan sak, som jag tror är en internationell
överenskommelse mellan katter, är att vara i
vägen. Som kattägare i en lägenhet lär man
sig att gå lugnt och hela tiden titta neråt och
bakåt. För rätt som det är kommer en katt
farande, alltid snabbt, alltid snett bakifrån
och alltid precis framför fötterna.

Drömläget för Simon är när jag bär på en bricka
med smörgåsar, glas och annat, och för ett ögon-
blick glömmer att kolla. Det slår aldrig fel, så fort
jag börjar röra mig mot TV-rummet...swisch, så
är han rakt framför mina fötter. Det är endast
erfarenhet och tur som gör att inte fler middags-
brickor hamnat på golvet, eller i huvudet på
katten.

Nyfikenhet är en annan egenskap som de flesta
katter delar. Somliga mer än andra. Simon Lång-
öra är extremt nyfiken, och man funderar ibland
på hur han orkar engagera sig så i allt jag gör.
Koraten Storebror är mera behärskad, han har
blivit det med åldern, men Simon utövar visst
inflytande på honom, så ofta kommer de bägge
två farande.

"Vad gör du nu? Är det nåt vi kan hjälpa till
med? Eller kan vi förstöra nåt åt dej? Säg bara
till, vi är här, vi ställer upp, det vet du!"

Jag ska inte klaga. Hellre katter som är glada och
nyfikna än tvärtom.Och Simons entusiasm smittar
faktiskt av sig. Jag är imponerad av hans energi 
och leklust, och ibland blir man på gott humör
bara genom att titta på vad han hittar på. För
hittar på, det gör han, hela tiden.

Man säger att katter sover i genomsnitt 16
timmar per dygn. Det gäller inte Simon. Simon
sover inte, han planerar. Jag har sett honom
ligga helt utslagen nånstans, och då tänker jag
att det ser skönt ut att vara så avslappnad. Om
jag klappar honom försiktigt då, så öppnas de gröna ögonen på vid gavel, han sätter sig upp
med den där blicken:"JA, jag är här, jag sov
 inte, vad ska vi göra!! "

Nej, han sover också. Ibland ihop med Storebror
men för det mesta drösar han ner nånstans själv.
Och när han kommer upp efter att ha sovit så ser
han ut som jag gjorde efter nån sen och blöt
fest på 70-talet. Trött. Halvöppna ögon och lätt
släpande gång.

Annars håller jag på att fundera ut hur jag ska kunna ha Simon ute på balkongen i sommar. Koraten har aldrig ens försökt hoppa upp på balkongräcket. Det är tre våningar upp. Men
med Simon vet man aldrig vad som händer,
när det är jaga-och lekdags kan det mycket
väl bli ett skutt rakt ut. Så nu kommer jag att
montera ett stadigt nät på balkongen, och
hoppas att han inte får för sig att klättra i det,
men jag ska försöka göra det stadigt. Det är
skönt för dem att komma ut lite i solvärmen.
Men mer om det senare.