Har katter känslor? Jag menar, vi vill ju gärna
tro att de har samma känslor som vi människor,
och ger uttryck för dessa på samma sätt, trots
att de inte kan prata....människospråk.

Jo, det är klart att katter har känslor, och att
de upplever saker på sitt eget sätt och beter
sig därefter. Men vad jag försöker komma fram
till är att vi människor ofta bedömer katters (och många andra djurs) beteende utefter vår
egen måttstock och hur vi själva beter oss.

Ett exempel: Jag är på dåligt humör och är
mycket stressad och min äldste katt Storebror
(korat) går omkring och låter som nån stuckit
knivar i honom. Ni som har korater vet vad
jag talar om, korater är kattvärldens gråblå mistlurar.

I alla fall, Storebror går omkring och jamar
HÖGT och intensivt. Jag tror i mitt uppstressade tillstånd att han gör det för att retas (sabla katt), och skäller därför på honom vilket leder till en
lång sur blick och att han försvinner i säkerhet under en soffa eller nåt.

Efter en stund drar jag mig till minnes att jag
tidigare hörde ett krafsande i kattlådan och
går därför dit och tittar, mycket riktigt, där ligger
en rejäl kattbajs. Storebror brukar nämligen
tala om när han gjort nåt bajs i lådan, detta
med höga och vädjande ljud. "Snälla Tom, gå
och ta bort den där bajsen i lådan, det luktar hemskt".

Och vad fick han för det? Skäll av mig. Genast
får jag dåligt samvete och försöker släta över
det. Jag lägger mig på magen och får syn på Storebror, sittande som klistrad under soffan,
längst in.

"Snälla Storebror, förlåt mig för att jag skällde
på dig, du var verkligen duktig som talade om
att du bajsat.....du är en så fin katt".

Svaret på detta fjäskande blir en sur kort blick
och sedan ett totalt ignorerande. Det lönar sig
inte att fjäska för korater nämligen. De är inte
bara vackra att se på, de är också mycket
långsinta.

Sen dröjer det en timme innan han masar sig
ut från gömstället,går direkt till matskålen och
ser att hans torrfoder inte allsinnehåller de
gröna bitarna som han tydligen gillar. Resultatet
blir att han återigen jamar som kniven satt i
honom och att jag blir irriterad.....ja, ni förstår,
det går bara runt igen.

Därför kallas han ibland för Surkatten, men det
är inte så illa ment. Vad det handlar om är att
lära sig deras "språk", de "pratar", men det är
inte alltid så lätt att förstå vad de menar.
Lite som små bebisar, man vet inte alltid vad
de skriker för. Har de ont någonstans, är de hungriga, trötta, eller tycker de bara om att
höra sin egen röst? Vem vet.

Sen var det "Han med snöret", och det är naturligtvis Simon som fått den benämningen. Simon är en randig Cornish Rex vars enda
intresse är att äta, sova och riva ner min
lägenhet. Däremot, till skillnad från koraten är Simon väldigt tystlåten, bara lite försynta lätta jamanden ibland. Som om han viskar hela
 tiden. Väldigt behagligt, undrar om man
kan avla in det hos koraterna också.

Sen var det han med snöret!? Det här med
snöret, vad är det då? Jo, katterna har en
massa fina leksaker, alltifrån kattmyntefyllda
möss, pingisbollar och svåridentifierade tussar (förmodligen lite päls, damm och kaksmulor).
Jag sätter upp roliga saker i taket med gummi- snoddar så de kan leka. Men...ibland hittar man den ultimata leksaken. Jag hade en bit snöre
från en persienn, jag knöt lite knutar i änden
och satt på en hårsnodd (lite som ett gummi-
band) i änden. Det här snöret blev Simon
alldeles tokig, och snart gick han och släpade
runt på det hela tiden, ivrig och bedjande att
jag skulle ta det och leka lite.

Där ser man, vem kunde trott att ett persienn-
snöre skulle bli månadens leksak i kattvärlden
på Stormsvalan?

Så vart jag än går, rantar Simon efter med
snöret dragande  efter sig.

"Tom, kolla, jag har snöret med mig, kan vi
inte leka lite".

Jag går in på toaletten, då sitter han med snöret
i bakaret.

"Leka lite?".

Jag kommer upp på morgonen och sitte vid
frukost- bordet, vem kommer? Jojomen, Lille
Simon med sitt snöre. Och lägger jag mig att
vila så kommer han upp och lägger det på
min mage.....

"Kolla Tom, jag har snöret med mig".

Till slut blev det lite mycket, så nu gömmer
jag det här snöret för att få lite lugn och ro.
Men Simon letar och letar, och ibland
har han lyckats snoka reda på det. Vad gör
man?

X

Eftermiddagsputsen.

"Och lite här ute också".

"Ta bort kameran nu!!"

Simon med snöret.

"Sjutton också, nu har det lagt sig runt örat".

"Det här är det roligaste jag VET!"

Och efter lek kommer vila.