"Jag var 25 år, och utbildades till officer inom polska pansardivisionen. Det var 3 veckor kvar till muck när kriget bröt ut. Jag och mina lumparkompisar var de
första som sändes till fronten. Vi åkte omkring i pansarfordon på gummihjul. Vi var två stycken i varje fordon och när min kompis körde låg jag och sov på bomberna
vi hade med oss. Den enda sikt vi hade i fordonet var genom små remsor (5x15 cm) som var utsågade i plåten, ett åt varje väderstreck.

I tre månader stred vi mot tyskarna innan vi vid ett spaningsuppdrag blev omringade av stora tanks. Det var bara att ge sig, vi hoppade ur vårt
pansarfordon med händerna över huvudet och fördes till ett krigsfångeläger som tyskarna hade i närheten av min hemstad Tarnów i södra Polen. Eftersom jag hade
läst tyska i gymnasiet, fick jag en position i lägret som tolk hos lägerkommendanten. Efter 8 mån lyckades min pappa köpa loss mig från fångenskapen.

Under tiden jag var i fånglägret hade tyskarna ockuperat hela mitt land. Den polska armén var splittrad och stred med de allierade på olika fronter.

Jag hade ingen armé att återgå till, men kände att jag måste göra något för mitt land. En dag när jag var ute och fiskade, träffade jag tre kamrater
från gymnasietiden. Nästa dag bildade vi en idrottsförening som fick namnet Tempo, vår täckmantel för att planera olika sabotage. Snabbt växte klubben till
60 medlemmar och vi hann med tre stora sabotage innan Gestapo arresterade oss, en efter en. Vi sprängde en stor bränsledepå, en bro och en järnvägsbro.

Av rädsla för att bli arresterad vågade jag inte sova hemma och därför sov jag på olika platser varje natt. När Gestapo "läckte" ut information om en
stor aktion som skulle ske i en grannstad, trodde jag det var säkert att sova hemma hos mor och far. Den natten greps jag.

Gestapo höll ett massförhör med oss i gymnastiksalen där vi brukade träna och lovade att om vi skrev under ett intyg där vi erkände sabotageverksamheten
skulle straffet endast bli "några månaders" fängelse. Jag ställde mig upp och skrek till mina kamrater att de bara ljög och flera gånger uppmanade jag dem att inte
skriva på. Vi var sex stycken som vägrade. Samma kväll sköts 54 stycken av oss. De skrev under sin egen dödsdom!

Tidigt morgonen därefter blev jag förd till en Gestapo-officer. Det var en stilig man, med de mest isblå ögon jag någonsin sett. Han bad mig sitta ner mitt
emot honom vid hans skrivbord. Han bjöd mig på te och en cigarett. Han bar sig mycket kultiverat åt, så jag tänkte att det här blir nog inte så farligt.
Men, oj vad jag bedrog mig. När klockan slog 9.00, tittade han på klockan och sa: - Nu är det dags att börja. Sedan började tortyren och
den slutade först klockan 19.00 på kvällen. Då låg jag medvetslös på golvet med, sönderpiskad rygg, näsbenet knäckt, testiklar stora som tennisbollar,
avbrutna fingrar, uppfläkta naglar och knäckta revben. Det sista jag såg innan jag tuppade av var en ängel som tittade på mig genom fönstret till kontoret.

Efter denna fruktansvärda tortyr, var jag medvetslös i en vecka. Jag vaknade upp i en cell på ett militärsjukhus, strängt bevakat av tyska vakter.
I cellen bredvid min fanns en av mina kamrater. Även han hade blivit utsatt för grym tortyr. Fem veckor senare deporterades vi till Auschwitz.

När vi kom fram föstes vi ihop som boskap med en stor grupp människor som anlänt samtidigt till lägret. Tyska Gestapo-officerare och ett flertal
tungt beväpnade vakter började genast att gallra ut de som var arbetsdugliga. Småbarn, gamla och sjuka ställdes i en grupp - den gruppen skulle avlivas
omgående. Friska, starka och arbetsdugliga i en annan grupp. Jag och min kamrat beslöt att vad som än händer skulle vi göra allt för att
hålla i hop. När det blev vår tur för "besiktning", plockades min kamrat ut till gruppen med friska. Jag själv som fortfarande hade sviter
kvar efter tortyren hamnade bland sjuka, gamla och barn. Plötsligt uppstod ett tumult och under denna uppståndelse lyckades jag förflytta mig över till
den "friska" gruppen, och klarade mig undan döden än en gång.

En dag kom en officer till baracken där jag bodde och sökte efter murare. -Jag är murare! sa jag, fast jag aldrig hade hållt i en
murslev tidigare. Två riktiga murare anmälde sig också. Några dagar senare blev vi tre förflyttade till ett annat läger som skulle byggas.
Sammanlagt var jag på åtta olika läger under min fångenskap och det blev mitt sätt att överleva förintelsen.

När vi var i Ravensbrück-lägret träffade jag en polsk kvinna som jag blev förälskad i. Hon hette Anna, och arbetade i lägret som sömmerska.
Den enda kontakt vi hade var att samtala genom ett nätstaket. Kvinnor och män hölls avskilda från varandra. Jag blev förflyttad så jag
och Anna skildes åt.

När de allierade senare började krossa den tyska krigsmaskinen och när de drog sig tillbaka lämnades fångarna vind för våg. Jag hade turen att få
plats i en av Folke Bernadottes vita bussar och via Danmark togs jag till Sverige. Jag var då svårt sjuk i lungtuberkulos.

Efter några månader på svenska sanatorier blev jag så frisk jag kunde bli. Jag tänkte under tiden på Anna som jag träffade i
kvinnolägret Ravensbrück. Med hjälp av Internationella röda korset, fick jag reda på att hon hade överlevt kriget och räddats till Sverige.

Hon fanns på ett flyktingläger i Doverstorp, Småland. Vi grät tillsammans en hel vecka, över att ha återförenats och överlevt dessa fruktansvärda år.

Hösten 1947 gifte vi oss. Min lycka var då obeskrivlig."

Maila oss Dina synpunkter eller funderingar.

m@rs

© 1999

@pril