I nazisternas propaganda och mål fanns från början till slutet tanken om att de
"starka" skulle överleva och de "svaga" måste rensas ut för att det tyska folket
skulle bli "rent" och livskraftiskt. Som en del av denna vidriga människosyn genom-
fördes redan 1935 en steriliseringslag som skulle rena det tyska folket från "sjuka
gener". Efter det genomfördes det s.k "eutanasiprogrammet".


Fem handikappade fångar som överlevde eutanasiprogrammet
för att senare hamna i Buchenwald. Bilden är återgiven med
tillstånd från United States Holocaust Memorial Museum.

I början av 1939 inbjöds flera ledande tyska psykiatrer (som också var ansvariga
och chefer för de mentalsjukhus som fanns) samt läkare till ett möte hos den högsta ledningen i Berlin.

Där informerades de om Hitlers beslut att avliva de mentalsjuka, utvecklingsstörda
och svårt handikappade i Tyskland, och att det var viktigt för Riket, dels för att
"rena" den tyska rasen men också, som det sades då, bereda sjukhusplatser för
de som bättre behövde det. Dessa människor var bara "munnar att mätta" och som
inte tillförde samhället något. Det var en "barmhärtighetsdöd". Detta gällde både
män, kvinnor och barn.

Ledande läkare och psykiatrer informeras om att det var frivilligt att delta, de flesta accepterade Hitlers order och deltog i programmet.

Denna order med Hitlers namnteckning finns bevarad.

Dödandet av dessa människor skedde på olika anstalter i Tyskland, Hartheim, Hadamar,
Sonnenheim, Brandenburg/Havel, Bernburg an der Saale samt Grafenneck.

I de flesta fall använde nazisterna kolmonoxid (också benämnt koloxid) (se ordlista)
som bl.a bildas vid förbränning i bensinmotorer, i särskilda "bussar" som gjorts om så
att de handikappade gick in från en ramp i bak, varvid det tätade utrymmet stängdes, och bussens avgaser gick rätt in "gaskammaren" där patienterna till slut kvävdes.

Dessutom fanns det flera andra institutioner där handikappade barn "hjälptes att somna
in" med dödliga injektioner.

Efter häftiga protester från bl.a katolska och protestantiska kyrkan och andra valde
Hitler att avsluta "programmet" i Tyskland 24 aug. 1941, men det fortsatte sedan i
hemlighet ända till 1944 samt också i de ockuperade länderna, framför allt i Polen.

Olika källor uppger att mellan 100 000-200 000 människor mördades i det som kallades
"eutanasi-programmet" under 1939-44. i Tyskland och vidare i de ockuperade områdena.

Många av de läkare och SS-officerare som verkade inom "eutanasiprogrammet"
kom sedan att arbeta som personal, läkare och kommendanter i de tyska arbets
koncentrations- och förintelselägren. Bl.a SS-officeren Franz Stangl som senare
blev kommendant för Sobibor och Treblinka.

I Gitta Serenys bok "Vid avgrunden", intervjuar hon Franz Stangl om hans första
kontakt med "eutanasiprogrammet".

1940 fick Franz Stangl order om att inställa sig på Tiergartenstrasse 4 i Berlin hos
kriminalrådet Werner. Adressen blev sedan synonymt med T4 som var och blev  centralpunkten för administrationen av "barmhärtighetsmorden" på Tysklands och
Österrikes mentalt och fysiskt handikappade, och sedan också för "den slutgiltiga lösningen", dvs. utrotningen av judarna.

Citat ur Gitta Serenys bok där Franz Stangl berättar:

"Kriminalrådet Werner sa att både Ryssland och Amerika sedan länge hade lagar
som gjorde det möjligt för dem att ge dödshjälp åt människor som var ohjälpligt sinnessjuka eller monstruöst vanskapta. Han sa att en sådan lag skulle antas
även i Tyskland precis som i resten av den civiliserade världen inom en snar framtid.
Men för att skona befolkningens känslor skulle införandet ske mycket långsamt och
först efter omfattande psykologiskt förberedelsearbete.

Men man hade redan börjat ta itu med den svåra uppgiften, i största hemlighet. Han
(Werner) förklarade att de enda patienter som var berörda var de som efter noggranna undersökningar-en rad av tester som genomfördes av minst två läkare-bedömdes
obotliga och för vilka, försäkrade han, en helt smärtfri död skulle innebära en "befrielse
från ett i de allra flesta fall helt outhärdligt liv". Slut citat.

Märkligt nog finns det relativt lite källmaterial att leta i när det gäller "barmhärtighets- morden". Trots att de var början till det som sedan skulle bli Förintelsen.

Men för dig som vill veta mer kan jag som sagt rekommendera Gitta Serenys bok
"Vid avgrunden".

Källor:
Förintelsemuseet Yad Vashem i Israel (eng).
United States Holocaust Memorial Museum (eng).
Holocaust Research Project (eng).
Om Förintelsen (Aktion T4) (sv).

Skriv ut denna sida