Insatsgrupperna var tyska mobila mordpatruller som till den största delen bestod av personal från SS, Waffen-SS och den tyska reguljära ordningspolisen. Dessa Insats-grupper verkade under befäl av SIPO (den tyska säkerhetspolisen) och SD (den tyska säkerhetstjänsten).

Det fanns 4 Insatsgrupper, A, B, C och D. Under dessa fanns mellan 5 och 6 Insats-
kommandon. Olika källor uppger olika siffror på hur många man som tjänstgjorde i
dessa kommandon, men om man räknar lågt blir det ca. 3000 man sammanlagt.

Dessa mordpatruller följde i den reguljära tyska armens spår under kriget i Polen,
Baltikum och Sovjetunionen och hade endast en uppgift, att spåra upp och döda alla
som på något vis utgjorde ett hot mot den nazistiska staten eller dess politik. Oavsett kön, ras eller ålder. Ingen skonades. Män, kvinnor eller barn. Man deporterade inte
offren till ghetton eller läger utan avrättade dem direkt i närheten av den by eller stad
de fanns i.

Offren för dessa mordpatruller blev främst judar men också romer, polacker, sovjetiska kommunister, främst s.k sovjetiska politiska kommissarier som fanns i varje sovjetisk stridsenhet. Insatsgrupperna mördade också tusentals fysiskt eller psykiskt sjuka
människor, ofta i erövrade sjukhus.

Insatsgrupperna avrättade offren genom att skjuta dem, oftast bakifrån, varvid de ramlade ner i en stor, i förhand grävd massgrav, som sedan fylldes igen för att dölja
alla spår.

Efter en inspektion av SS-chefen Heinrich Himmler klagade en av de högre officerarna
i Insatsgruppen över att skjutandet påverkade soldaterna svårt mentalt (man hade
ingen tanke på offren). Därför kom man senare att experimentera med andra sätt att döda fångar, bl.a genom sprängning, gasbussar, och senare de gaskamrar som skulle döda miljoner människor.

Vissa källor uppger att Insatsgrupperna enbart under september 1939 hade dödat
omkring 20 000 polacker. I december räknar samma källor med att förbanden mördat
ca. 50 000 polacker varav 7 000 judar. Enligt olika källor mördade Insatsgrupperna ca.
1,5 miljoner judar och flera hundratusentals andra mellan sommaren 1941 och våren 1943.

Även om det är omtvistat råder det ingen tvivel om att den tyska armén, Wehrmacht,
med undantag, samt den militära delen av SS, Waffen-SS hjälpte Insatsgrupperna
med förnödenheter, transporter och vakthållning. Det råder heller ingen tvivel om
att de flesta tyskar som befann sig på östfronten visste om vad som skedde, även
om man inte såg det med egna ögon.

Till en början sköt Insatsgrupperna främst judiska män. I slutet av 1941 avrättades också judiska kvinnor och barn. Innan de avrättades tvingades de ta av sig kläderna
och lämna över ev. värdesaker, var efter de fördes till avrättningsplatsen.

Under våren 1943 hade Insatsgrupperna dödat över en miljon sovjetiska judar och
tiotusentals andra, kommunister, romer, handikappade m.fl.

De flesta Insatsgrupper upplöstes i slutet på 1944.

Till skillnad från många andra av nazisternas förbrytelser rapporterades alla Insats- grupppers verksamhet till högsta ort i befälsordningen. Många av dessa rapporter
fanns därför kvar efter krigets slut (se Enigma) och användes bl.a som bevismaterial
vid krigs- förbrytar-rättegången i Nürnberg. Se Karl Jäger-rapporten nedan.

Läs mer:
Karl Jäger-rapporten.

Läs mer om Insatsgrupperna:
Forum för Levande Historia.

Källor:
Förintelsemuseet Yad Vashem i Israel (eng).
Holocaust Research Project (eng).
Forum för levande historia.
United States Holocaust Memorial Museum (eng).
Forum för Levande Historia.

Skriv ut denna sida

@ Kontakta mig gärna för mer information.