|
Titel:
De välvilliga.
Författare: Jonathan Littell
Utgivningsår:
2006 (på franska), 2008 på svenska.
Om författaren:
Jonathan Littel är en amerikansk-fransk författare,
född 1967 i New York men numera bosatt i Barcelona.
Jonathan är son till
den amerikanske författaren Robert
Littell och växte upp med sin judiska familj i New York.
När Jonathan var 3 år
flyttade familjen till Frankrike
där han tillbringade större delen av sin barndom
och ungdomstid. Han studerade sedan på Yale
University i USA.
Om
boken:
Boken handlar om en fiktiv person, SS-officeren
Maximilien (Max) Aue som blir vittne till och delvis
medskyldig till nazisternas utrotningskrig under
2:a världskriget på östfronten. Boken är skriven
i jag-form, det är Max själv som berättar.
Från bokens baksidestext:
"Bröder, låt mig berätta vad som hände. Med de
orden inleds denna täta och nästan vibrerande text
där den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaks
på krigsåren i Hitlers armé. Utan tecken på ånger
och i en neutral och redogörande ton berättar han
sin historia. Många av krigets offer har på olika
sätt berättat om de fasor de upplevde. men här
skildras kriget genom bödelns ögon."
Mina
egna tankar:
När jag köpte den här boken läste jag baksidestexten
om att SS-officeren Max Aue berättar sin historia
"i neutral och redogörande ton, utan tecken på ånger
eller självförebråelse". Men det stämmer inte. Jag
tänkte mig en roman om en sadistisk kommendant
i ett nazistiskt koncentrationsläger, men så var
det inte.
Den här boken är långt mera
komplex och märklig.
Max Aue befinner sig i ett historiskt skeende som
han inte kan påverka, och kanske inte vill påverka.
Samtidigt som han är en hängiven nazist så har han
tvivel och ångest över det som sker. Dessutom handlar
boken egentligen om hans eget liv, från början till slut.
Delar av boken är mycket obehagliga. Det verkar som
om författaren, med all kunskap han har, inte vet riktigt
hur han ska handskas med Max Aues liv. Ibland är det
klart och koncist, ibland är det mardömslikt och svävande.
De sista 100 sidorna är en blandning mellan dröm
och verklighet.
Det är en
märklig text, för det är en påhittad huvud-
person, men samtidigt invävd i ett historiskt skeende
som finns väl dokumenterat i många olika källor.
En del av personerna som dyker upp i boken är
människor som verkligen fanns och verkade på
den tiden.
Jonathan Littell
måste ha studerat den här ohyggliga
delen av Hitlers krig mycket ingående och jag skulle
veta i vilka källor han sökt. Han beskriver
nästan
pedantiskt
detaljer om administrationen, befäls-
ordning, geografi,
folkgrupper, språk och annat som
om han verkligen
varit där, i den tiden. Det är på
något sätt imponerande, mitt i
allt elände.
Boken är på
drygt 900 sidor. Men jag kan säga så
mycket att det här är en mycket bra bok, både som
roman och som historiebeskrivning. Jag kan inte avgöra
om alla detaljer stämmer i detalj med verkligheten men
den är
skrämmande verklig på många sätt. Och sam-
tidigt mänsklig
och empatisk. Kanske är det så att
romanen i grunden
handlar om hur en människa kan
förvandlas och
manipuleras i olika extrema situationer
och acceptera det. Och mekanismerna
bakom och
möjliga orsaker till det som vi alltid tänker
på, ondskan.
Men framför allt är det en roman om en människa.
Nyckeln till historien är Max
förhållande till sina föräldrar
och framför allt till sin syster. Och hans hemlighet.
Kanske är
det berättelsen om en psykopat. Döm
själva.
Länkar:
Recension i SVD.
Intervju med författaren i DN.
Mina
sidor om Förintelsen.
|
