Under  1995  fortsatte  experimenterandet 
med  klipplandskapen. Jag  blev  förvånad 
över  hur  mycket ett  akvarellpapper tålde. 
Tidigare  hade  jag nog  haft  en slags före-
ställning  om hur man skulle måla akvarell, 
om vad man "fick"göra och inte. Med tiden 
försvann  den respekten  helt, och bilderna 
gjordes  enligt  mottot  "ändamålet  helgar 
medlen".  Allt  var  tillåtet  så länge det på 
något sätt gjorde att bilden blev bättre och 
tjänade mina syften.

Jag  skrubbade  ytorna  med  en  svamp i 
duschen, jag skrapade upp ljusare  partier
med rakblad (använd  rakblad med hållare 
på ena sidan). Jag  målade  över igen och
skrapade  upp,  duschade  av och målade
på igen. Med ett bra papper går det.

För  mej  är stämningen  i  bilden viktigast.
Det  ser  ut  som  landskap,  något som vi 
känner igen och kan förhålla oss till, det är 
rymd, djup och form som nästan går att ta 
på. Men ändå är det något som inte stäm-
mer. Vad  är  det  här?  Var  finns  de  här 
landskapen?   I  vilken  märklig   värld kan 
man vandra i dem?

Och varför finns det inga människor?

@ Kontakta mig gärna för mer information.